Igår var jag på Patrik Kittels clinic i Flyinge. Clinicen inleddes med en presentation av Patrik, som gjort en kometkarriär i det svenska landslaget och utbildat ett 30-tal hästar till Grand Prix.


Först ut igår var två jättefina fyraåringar. Brigittas Kjellin red Security e. Sandro Hit och Maria von Essen red Pinoccio e. Metall. Hästarna var lite spända och tittiga när de kom in i ridhuset. Patrik betonade vikten av att miljöträna sina hästar redan vid ung ålder. Han menade att om dressyrryttare vill ha fullsatta läktare med en engagerad publik på tävlingarna så måste man också lära hästarna att klara av fotoblixtar och applåder. Klarar inte hästen det så får man träna mer. Lösningen är inte att publiken ska tvingas sitta knäpptysta för att inte skrämma hästen, som tyvärr ofta är fallet på dressyrtävlingar idag.

Både Birgittas och Marias häst hade gått 4 års-championatet  och var väldigt "klara" för sin ålder. Patrik ville att ryttarna skulle rida raka  linjer med hästarna, gärna en bit innanför sargen eftersom unga hästar har en tendens att "klättra" på sargkanten. Det är viktigt att inte kräva mer och mer av en unghäst hela tiden. Speciellt med de talangfulla hästarna är det lätt att glömma deras ålder ibland. Bara för hästen har lätt för att piaffera som fyra- femåring betyder det inte att man ska göra det. Man ska inte bara upprepa saker som hästen redan är bra på, då är det lätt att hästen tappar motivationen. Försök istället förbättra hästens svagheter och avsluta passet med något den är duktig på, så får den en positiv känsla efter träningen.


Efter fyraåringarna red Patrik sjuåringen Vision e. Briar som han lånat av Birgitta Kjellin. Patrick beskrev Vision som en häst med en lite sämre exteriör, men med ett stort hjärta och en vilja att arbeta. Med det kommer man långt!

Patrick inledde med att värma upp Vision i en "ponnytrav", små korta steg, och en låg form. Hästen förbereds för start i St Georg och Patrik visade hur han tränade in piruetter med tagen bakdel på volten. Om han fick några bra steg så gick han ur piruetten direkt istället för att sitta kvar för länge med risken att hästen tappar orken och därför få en obehaglig upplevelse av rörelsen. Det viktigt att sluta i rätt tid och få hästen att känna att det är lätt.

På en sjuåring kan man kräva mer kadens i gångarterna, men det är viktigt hästen är avslappnat spänstig och inte går på spänning. Balansen mellan positiv anspänning och negativ spänning är svår att hitta, men viktigt. När Patrick red Vision i tävlingsform och krävde lite mer samlig blev han jättefin! Stor skillnad från det första intrycket man fick av honom när han leddes in i ridhuset.

Därefter red Patrik den nioåriga Grand Prix-hästen Dry Sack e. Don Schufro som vanligtvis rids av Maria von Essen. Dry Sack är högrest med en tendens till att bli för hög och kort i nacken. Patrick poängterade att man måste anpassa ridningen efter vilken häst man sitter på. På en häst som Dry Sack låg fokus på att få honom rundare i formen och avspänd i överlinjen. På en lågställd häst får man istället fokusera på att få hästen i en högre form. Efter uppvärmningen red han piaff, passage och bytesserier. Hästen var väldigt känslig och ibland hoppade han till eller började piaffera av sig själv. Trots att Patrik inte bett om piaff så bestraffade han inte hästen utan försökte lugna honom med rösten istället. Ju högre upp i klasserna man kommer desto viktigare är det med en elektrisk häst och därför ska man försöka bevara känsligheten.

Patrik visade upprepade gånger att hästen måste svara direkt på hjälperna. Man ska absolut inte sitta och klämma, oavsett hästens temprament, utan ha avslappande ben. Svarar inte hästen är det bättre att kicka till den med skänkeln eller förstärka med spö för att få en reaktion för att sedan kunna komma till avslappning igen.

Som dressyrryttare är det också viktigt att rida olika programlinjer i träningen för att förbereda både sig själv och hästen på bästa sätt inför tävling. Patrik uppmanade därför alla att plugga in sina program i god tid och inte dagen innan start!

På alla hästar använde Patrik rösten väldigt mycket. Olika röstkommandon fick hästen att öka eller sänka tempot eller stanna helt. Trots att han inte ridit hästarna mer än en gång tidigare så förstod de snabbt och lyssnade på hans röst. Han berömde också mycket med rösten när de gjorde rätt.

Patrik poängterade att om man stöter på problem så måste man analysera sig själv också, inte bara hästen. Bara genom att vara medveten om sina svagheter kan man bli bättre. Själv avslöjande han att galoppombyten är hans svaga sida. Han poängterade att skillnaden mellan en bra och en dålig ryttare är att en bra ryttare tar hjälp för att lösa sina problem. Det är ingen svaghet att säga att man har problem! Snarare tvärtom.

Avslutningsvis fanns det utrymme för frågor från publiken. Patrik var väldigt öppen och sa att alla frågor var tillåtna, oavsett om de rörde clinicen eller något annat. Den brännande frågan var givetvis om någon skulle fråga om framridningen i Odense, hyperflexion eller blåa tungor. Svaret? Ingen tog upp det! Istället blev det frågor om heta hästar och vad man ska göra med en häst som är okänslig för hjälperna.

Sammanfattningsvis tycker jag att Patrik gav intrycket av att vara en ödmjuk och sympatisk person. Det var en pedagogiskt bra upplagd clinic och man fick flera bra tips med sig hem!