Den andra frågan till Patrik handlade om en häst som tidigare varit känslig men som blivit okänslig. Hur får man en häst känslig igen?

Först måste man undersöka om hästen är frisk. Har hästen ont är det inte ovanligt att den tappar sin framåtbjudning och står emot ryttarens hjälper.

Är hästen frisk, måste man försöka få hästen kvick för hjälperna igen. Patrik tyckte inte att man skulle byta till längre och skarpare sporrar, som många gör på okänsliga hästar. Istället ska man kräva ett direkt svar på hjälpen. Svarar inte hästen på en lätt hjälpgivning får man kicka till den, svarar den fortfarande inte så förstärk med spöet. Som ryttare måste man vara tydlig med att skänkeln betyder fram och tygeln betyder stopp. Det är bättre att hästen reagerar för mycket och far iväg mer framåt än man tänkt, än att den inte reagerar alls.

Som en parantes kan nämnas att Patrik inte tycker att man ska ha spö av ren vana när man rider. Hästen måste svara för skänkeln. Spöet ska endast användas vid tillfällen då det verkligen behövs t ex för att förstärka hjälpen på en okänslig häst eller för att hjälpa hästen med takten i piaff och passage.

Om hästen tappat motivationen blir den ofta trög för hjälperna. Patrik hade själv erfarenhet av en mentalt trött häst som inte reagerade för något. För att få tillbaka hästens framåtbjudning och arbetsvilja hade han galopperat hästen i fältsits och samtidigt ”retat” den lite – rufsade i manen och petade den på öronen – med resultatet att hästen vaknade till, började busa och tyckte det var roligt att ridas.

Hästens framåtbjudning ska aldrig bestraffas, den ska bara uppmuntras. Genom att variera arbetet och ge tydliga konsekventa hjälper så skapar och bevarar  man hästens känslighet.